First Stop Umeå!

Efter en för mig rätt lång månad i huvudstaden fick vi äntligen åka ut och jobba på riktigt, en kickstart blev det sanneligen i Umeå! Kärleken till hemstaden märktes extra tydligt då jag skrikandes hoppade av bussen utanför hotel royal och omfamnade en stolpe.

Jag tycker allt i Umeå flöt på fantastiskt bra, artistträffen var fantastiskt rolig, känslan av att "ja det är därför jag gör detta" var påtaglig där i studion dagen innan premiär. Även i den andra studion, alltså sveriges radios, var kul, fast på ett lite annat sätt. Jag, Micke och Moa Daimar (Arrangör och min medpresentatör på Scen Saga) blev intervjuade av P4. Det var direktsändning och jag var lite nervös, jag vet ju att hela min familj och släkt är suckers för just P4 och att dom förmodligen lyssnade allihopa. När jag blir lite nervös kan min kropp reagera lite konstigt och det gjorde den då.

2-3 minuter innan det var vår tur att prata kände jag att jag mådde lite konstigt.(känsliga läsare varnas nu, hoppa till "själva föreställningen" om ni är äckelmagade) Lite som att jag ville rapa, så då gjorde jag det, och för att inte vara oförskämd skulle jag göra en sådan "tyst rap" ni vet när man liksom rapar med munnen stängd. Problemet var att rapen var ingen rap utan mer av, hur ska man uttrycka detta, ett minikräk. Tack och lov hade jag bara druckit kaffe den dagen så det var mest.. kaffe som kom, och eftersom jag hade munnen stängd kom kaffet ut genom näsan. Mycket konstigt upplevelse, jag ursäktade mig, sprang in på toan och snöt mig (jag vet liksom inte hur man ska hantera kaffe genom näsan men jag tänkte att snyta sig måste väl vara ett av dom bättre alternativen?) och hann tillbaka lagom till sändning, Intervjuen gick bra och intervjuaren var grym. Det är skönt när journalister har ett genuint intresse för vad dom frågar om.

Själva föreställningen gick fenomenalt bra, förutom en liten miss just i början av showen då jag och bandet började fast micke hade möte med artisterna just då. Men, den känslan när jag först kom ut på scenen och möts av en stor jävla varm kram av 70 000 människor (det kändes som att dom var så många) den var helt sjuk. Jag var inte alls beredd, någon tidning skrev att jag var "synbart rörd" och det kan jag tycka stämmer väldigt bra med verkligheten, lipen var inte långt borta alltså. Tack Umeåpubliken.

Och artisterna då! Dessa underbara människor. Jammet startade starkt med Emmy som framförde en egenskriven monolog och sedan rasade det bara på av talangfulla, brinnade människor. Vi hade teatergruppen "tro hopp och kärlek" och deras "Alkohål", jätteskoj! Och skönt med ett sådant tydligt budskap, vi hade en del spoken word, Jorunn, och Jossan kickade, vi olika sorters dans, bokuppläsning, fler monologer, sagoberättande och massa mer! Underbart var det!

Tidningarna gillade oss också och det är ju alltid ett körsbär på glassen eller hur det där nu är. =)

Sammanfattningen: Umeå! Grymt!